Har ni hört talas om de osynliga superhjältarna? De som finns i ens närhet dag ut och dag in och ger mer än vad man vet att man någonsin kommer kunna ge tillbaka.

Min familj är givetvis några av dem, de är självklara. Men så finns det de där som inte tillhör ens familj men som ändå finns, i vått och torrt, dygnet runt, året om.

Det är dem som på morgon skickar god morgon-hälsningar och önskar att man ska få en fin dag, det är dem som ringer bara för att frågar hur man mår, det är dem som helt frivilligt lyssnar på hur man analyserar kärleksproblem och livsfrågor, det är dem som finns med på träningspassen och peppar så de blir hesa, det är dem som säger att man alltid är välkommen på en fika och det är dem som ger en kram bara för att visa lite extra att dem älskar en. Dessa underbara människor är mina osynliga superhjältar som finns dygnet runt, året om.

En sak som dessa människor har gemensamt är att de gör detta utan att kräva något tillbaka.

Jag vet att jag aldrig kommer kunna ge tillbaka lika mycket som de ger mig oavsett hur mycket jag försöker. Men jag hoppas innerligt att de förstår hur otroligt fantastiska dem är och att de bär med sig det genom livet. Utan dem skulle jag inte klara mig, varken förut, nu eller i framtiden.

TACK FÖR ATT NI FINNS!

det hade aldrig gått annars.

15 kommentarer 2010.09.30

Det är nattsvart för cykelsporten.

Efter att ha känt en hel del besvikelse på dem som dopar sig har det för min del gått över till funderingar istället. Funderingar över varför dem gör så, hur pengar kan bli så mycket viktigare och större än kärleken till idrotten. Det må vara fel att säga att dopingfallen haglar över cykelsporten men faktum är det, dopingfallen är många, för många. Att cykling är en av de hårdaste uthållighetssporterna är det ingen fråga om. Den kopiösa mängd träning som behövs för att nå den yttersta eliten är en mängd som få som inte utför den kan förstå. Men trots det, trots all träning som behövs, oavsett hur ont det gör och oavsett hur mycket det tär på psyket så kommer det aldrig någonsin vara okej att dopa sig hur man än vrider och vänder på det. Det finns stunder då jag hatar träningen, då jag inte vill något hellre än att krypa under täcket och sova vidare eller kasta mig på backen och ligga där till benen slutar brinna. Men jag fortsätter för att jag vet att träning är det enda rätta, play true. För mig handlar det inte enbart om en idrott, det handlar om en passion, om en livsstil där man andas, sover och äter cykling dygnet runt, vecka ut och vecka in, varje månad, året runt. Därför är det med stor besvikelse som jag läser om professionella cyklister som dopar sig, allt för att de ska få stå högst upp på pallen och ta emot berömmelse och priser. Men då undrar jag hur de kan stå där med ett brett leende på läpparna och fortfarande ha ett gott samvete, har de något samvete överhuvudtaget?

För min del skulle det vara en sak om de enbart cyklade för skojs skull, om det var något då de gjorde någon timme i veckan som motion. Då skulle deras doping enbart skada deras kropp och inte någon annan. Men nu är de professionella cyklister och vad de gör svärtar ner en hel sport. För varje dopingfall som cykelsporten drabbas av förlorar människor tillit för sporten och vem vill uppmärksamma en sådan sport där dopingfallen är många, eller vem vill sponsra en sådan sport? När de professionella cyklisterna väljer att dopa sig för att kunna stå högst upp på pallen och tjäna så mycket pengar som möjligt förstör det för oss alla andra. För alla cyklister, motionär som elitcyklist. Det kommer ett ansvar med den professionella karriären och det är att spela ett rent spel där man ska vara en god förebild, för alla, för barnen som ska ha någon att se upp till, för dem som en dag vill nå samma nivå. När man har blivit professionell är doping inte okej, doping är aldrig okej och kommer aldrig att bli okej. Det är dax att alla går ihop, en gång för alla, och gör allt som går för att få bort dopingen och det fula spelet från idrotten. Det är nu vi måste vara starka tillsammans och sätta ner foten, detta är inte okej. Enligt mig är ett steg åt rätt håll att inför livstidsavstängning, man kan inte få komma tillbaka om och om igen. En gång är en gång för mycket, det ska vara en gång ingen gång. Om vi vill att cykelsporten ska överleva och få mer positiv uppmärksamhet är det dax för livstidsavstängning och att vi sätter ner foten.

Det är inte okej och kommer aldrig att bli okej.

6 kommentarer 2010.09.30

Alberto Contador har testats positiv för doping. Fin nyhet att läsa denna torsdagmorgon. Eller inte. Men mitt i besvikelsen, är någon egentligen förvånad? Nej, skulle inte tro det. Det är bara att tacka och ta emot, där sjönk mitt förtroende lite ytterliggare, vem mer är dopad?

11 kommentarer 2010.09.30

Morgonpasset:

Medelpuls: 129

Maxpuls: 168

Kvällspasset:

Medelpuls: 157

Maxpuls: 182

Ett fyspass senare och ett cykelpass senare är jag allt utom levande. Jag är något som jag tror stavas d.ö.d. Och faktum är att egentligen är det inte Matilda som sitter här, det är hennes spöke. Men skämt o sido, min kropp är sjukt trött och det är raka vägen till sängen snart där jag ska få mina fina 8h innan morgondagen gör intågande med ännu mer träning. Dagens träningspass har gått riktigt bra. Trodde att jag skulle vara totalt slut i benen nu på kvällen efter morgonens fysträning men nejdå, jag orkade och inte bara orkade, jag flög fram sista stunden! Morgonens fysträning gick även den fint. Det var en vecka sedan jag var på gymmet och det var skönt att få ta i med andra muskler än benen. Armarna, ryggen, magen, axlarna… ja ni vet, allt det där som inte får särskilt mycket träning på cykeln men som är ack så viktiga för att orka ligga nere i bocken och köra tills mjölksyran sprutar ur öronen och det brinner i däcken. Men som sagt, nu ikväll flög jag fram och det brann, ungefär som i helvetet. Och det är ju så, jag är på en djävulsk jakt efter timmar, pulser, kadens och hastigheter. Det är bara å åk! För vadå, finns det SERIÖST något roligare än detta?! Nej, skulle inte tro det va.

7 kommentarer 2010.09.29

Ni vet den där känslan när det känns som om man kommer få en perfekt dag. Idag är en sådan dag för min del. När jag drog upp rullgardinen i morse värmde solen mitt ansikte. Det såg ut att vara lätt frost på marken men solen lös och det var allt som spelade roll. Jag tycker det är fascinerande hur lite sol kan pigga upp en så mycket. Nu när hösten, definitivt, har kommit har jag bestämt mig för att inte sakna sommaren utan istället njuta av alla underbara färger som förgyller träden. För så länge solen lyser tycker jag att hösten är minst lika underbar som sommaren. Igår var jag ute på en liten biltur bland ängar och jordgubbsland, och oj så vackert det kan vara! Det är dagar man gärna njuter lite extra av. Nu ska jag mumsa vidare på min frukost och sedan bege mig utåt för träning, idag blir det solglasögon på!

glöm inte att njuta idag

10 kommentarer 2010.09.29

Blodet pulserar i min kropp, hjärtat slår snabbare och snabbare. Fartvinden känns i ansiktet och håret i nacken fläktar lite lätt. Mjölksyran i benen sprutar men det tänker jag inte på, benen trampar bara. Hårdare och snabbare. Det har aldrig gått såhär fort tidigare. Min kropp är i extas och det är såhär det är när jag vet att jag lever till max. Det här är känslan av frihet och livet när man är mitt uppe i det.

Till er alla som har frågat, här kommer svaret.

I mångt och mycket bygger jag mitt liv och min vardag kring mitt idrottande, det är en del av mig såväl som jag är en del av det. Ingen Matilda = Inget idrottande, Inget idrottande = Ingen Matilda. Det är inget fritidsintresse som jag gör då och då, när lusten infinner sig. Det är en idrott där jag lever med det dygnet runt, ständigt. Jag har aldrig tidigare vågat tänka tanken: ”Vad gör jag om något inträffar så att jag aldrig kommer kunna använda min kropp som jag brukar och ska kunna? ‘” För mig har den tanken varit lika förbjuden som att svära i en kyrka. Men under en dag när jag rensar igenom gamla skoluppgifter hittar jag en uppsats jag skrivit i åttondeklass, ämnet var biologi och temat var ”skadad ryggrad”. Vi hade blivit tilldelad varsitt tema av vår biologilärare och nu, flera år senare, när jag sitter med min uppsats i handen redo att läsa den kan jag plötsligt känna en känsla av obehag genomsyra min kropp. Och så minns jag. Minns att det är samma känsla jag genomsyrades med när jag satt framför min dator och började leta fakta för att kunna skriva min uppsats. Det var en känsla av obehag, rädsla och maktlöshet. När jag som 14 åring skulle skriva min uppsats visste jag väldigt lite om vad det innebar att skada ryggraden, än mindre vad som hände med kroppen och vilka följder det i värsta fall kunde ge. Visst hade jag hört talas om det, sett personer i rullstol men jag hade aldrig reflekterat över det, människor som människor, det är insidan som spelar roll. Men som 14 åring skedde ett mindre paradigmskifte i min värld och där och då, den där soliga dagen då det precis hade blivit vår och jag satt i biologiklassrummet på tredje våningen av skolans huvudbyggnad och läste igenom min uppsats innan jag skulle lämna in den lovade jag mig själv en stor och bred sak:

Om jag någonsin skulle råka ut för något som skulle försätta mig i den situationen att jag aldrig mer skulle kunna använda min kropp på det sätt som jag brukade och skulle kunna göra skulle jag inte vilja leva längre, helt enkelt, jag skulle inte leva efter det. Då skulle jag tacka för mig.

Rensningen av gamla skoluppgifter tvingar mig så smått att för första gången sedan den där soliga dagen för ca fem år sedan tänka tanken: ”Vad gör jag om något inträffar så att jag aldrig kommer kunna använda min kropp som jag brukar och ska kunna?” Min vardag är annorlunda, mitt liv är annorlunda om jag jämför med hur det var för fem år sedan. För fem år sedan hade jag inte cyklingen i mitt liv men trots att jag inte hade det bar jag på tanken, om något så stort skulle ske att jag förlorade min förmåga att använda min kropp så som jag vill kunna använda den så skulle jag tacka för mig, för evigt. Och här sitter jag på sovrumsgolv med en fem år gammal uppsats och känner exakt likadant, känslan är till och med starkare. För faktum är det att utan cyklingen är jag inte jag. Det skulle innebära ett liv som inte är mitt, ett liv jag inte vill leva. Jag börjar förstå varför jag har förbjudit mig själv att tänka den här tanke, men samtidigt blir jag säkrare på mitt svar på frågan, så säker att jag skriver ner det till min familj och berättar det för dem. Jag vill inte leva om jag inte kan använda min kropp som jag brukar och är designad för att kunna. Att beskriva hur det känns när man far fram i 50 knyck på en landsvägscykel går inte att förklara, att kraften som gör det möjligt delvis är ens egna kropp är än mer omöjligt att beskriva. Men det är ungefär som att vara så förälskad man bara kan vara, det är att känna total frihet och det är att vara mitt i livet när det är som bäst, tänk er då att aldrig mer få göra det. Kanske kan ni förstå mitt beslut då? Kanske kan ni tänka er in i hur det vore om jag aldrig mer skulle kunna få uppleva det? Jag kan inte se mig leva ett sådant liv. Men. Men mitt i mitt beslutsfattande och totala säkerhet över att det endast kommer finnas en utväg om något så allvarligt skulle ske i mitt liv lyssnar jag på två radioklipp och återigen sker ett paradigmskifte i mitt liv. Orden jag hör lyder:

”Jag anser, finns möjligheterna och man är villig att kämpa för dem, då finns inga alternativ.”

Orden är raka, ärliga och passar ihop med mitt tänkande: ”Ingenting är omöjligt”.  Personen som säger det vet svaren på frågorna jag inte hade svar på som 14 åring, vet vad det innebär att skada ryggraden, vet vad som händer med kroppen och vet vilka följderna är. Jag är glad och tacksam över att ha fått mig en tankeställare, en tankeställare som hänger ihop med hur jag ser på livet så som det är nu och det gör mig trygg, att livet nu och det värst tänkbara ändå, trots allt har något liknande i sig. Och nu, en uppsats senare, med fem års perspektiv och två radioklipp rikare är mitt beslut ändrat. Jag har förändrats och min syn på det hela ser annorlunda ut. Jag har inte ändrat mitt beslut helt och hållet men det har fått ett tillägg och lyder istället såhär:

Om jag någonsin råkar ut för något som kommer försätta mig i den situationen att jag aldrig mer kommer kunna använda min kropp på det sätt som jag brukar och ska kunna göra så

ska jag ge det nya livet en chans, jag ska kämpa och se var det leder mig

men kommer jag ingenstans vill jag inte vilja leva längre, helt enkelt då kommer jag tacka för mig.

—

INGENTING ÄR OMÖJLIGT.

26 kommentarer 2010.09.28

NY DAG – NYA MÖJLIGHETER

Morgonträning: Cykel – återhämtningspass.

Medelpuls: 158

Maxpuls: 164

YES! Det var känslan jag hade inom mig när jag vaknade  i morse för att Sleep Cycle väckte mig efter 8h och 24min sömn. Denna fantastiska måndagmorgon visste jag att jag förtjänade allt slappande som fanns och ni ska veta att jag har njutit till max! Jag har legat i soffan och dragit mig, kikat på tv, ätit en gigantisk frukost och strosat runt sjungandes till Hoffmaestro’s Highway man. Efter ordentligt med slappande och strosande bytte jag om för ett ordentligt förmiddagspass och ordentligt blev det. Duktig som jag var blev dagens första pass något som liknande återhämtning. Trampade ur resterna från förra veckan och njöt. Kände verkligen att kroppen var i behov att ett sådant pass och det visade sig ju vara så också. Efter det landade jag hemma framför spisen och ordnade till en brak lunch á la vegetarisk wok med laktosfri guacamole och glutenfria tortillabröd – mumma för magen efter träningen! För att sedan få lite vila så la jag mig i soffan och kikade på Sällskapsresan, den filmen måste alla älska! Men när rastlösheten kröp sig på tog jag en uppfriskande dusch och satte sedan igång med att städa. Och nu sitter jag här. Ett träningspass, en lunch, en dusch och ett städande senare och laddar med lite sportklipp från SVTplay. Kan starkt rekommendera att se klippet med Anja Pärson hon är en fantastisk idrottskvinna! Men nej ni, nu ska jag plocka fram lite träningskläder och titta på lite mer sportklipp innan det är dax för dagens andra och sista cykelpass!

13 kommentarer 2010.09.27

Träningsschemat v.38:

Måndag: 2 cykelpass

Tisdag: 1 cykelpass

Onsdag: 1 cykelpass + 1 styrkepass

Torsdag: 1 cykelpass

Fredag: 1 cykelpass + 1 yogapass

Lördag: 1 cykelpass

Söndag: 1 cykelpass

Nu tar jag ledigt, eller snarare vila, till imorgon. Fram till imorgon morgon ska jag vila, slappa och låta min kropp återhämta sig genom rikligt med sömn. De senaste veckorna har jag slarvat lite med sömnen, men nu är det dax att ta tag i rutinerna så att kroppen är redo för en ny vecka med stenhårt jobb. Jag har laborerat en del med x antal timmar som jag behöver för att kunna återhämta mig så optimalt som möjligt, jag började med 10h men märkte att det var lite för mycket, då var jag istället seg när det var dax att gå upp, så jag sänkte till 9h och det var rätt okej men samtidigt en liten känning av seghet när jag gick upp. Eftersom det kändes rätt okej sänkte jag till 8,5h och det kändes riktigt bra, men inte helt optimalt, jag märkte att jag vaknade lite tidigare och att jag då var som mest pigg. Därför testade jag med 8h blankt och !TADA! jag hade hittat det optimala! Anledningen till att jag inte prövade med att gå ännu längre ner beror på gamla erfarenheter. Så, för att få så optimal återhämtning som möjligt ska jag se till att få ihop 8 fina timmar i natt. Dessutom är jag ägare av en iPhone, det som är så bra med det är att man kan köpa en app som heter ”Sleep Cycle” där man har möjlighet att få diagram på hur man sover. Man lägger telefonen i sängen, ungefär i höjd med kudden och så mäter den av hur mycket man rör på sig, ju mindre man rör på sig ju effektivare sover man. Till min stora glädje har jag dessutom märkt att jag sover grymt effektivt! Och kanske är det en av anledningarna till varför jag endast behöver 8h? Hursom, så ser jag tillbaka på denna vecka och är mer än glad och tacksam över att min kropp är hel och mår relativt bra. Jag hoppas kommande vecka erbjuder träningsdagar som leder till att min kropp mår som den förtjänar, sju helvetes bra!

13 kommentarer 2010.09.26

VÅGA VÄNDA MOTGÅNG TILL MEDGÅNG

det finns inga problem som inte har lösningar
vill man så kan man
ingenting är omöjligt
våga satsa för att vinna

14 kommentarer 2010.09.26

”I’m completely positive, I think this time around, I’m gonna do it like you never do it, like you never knew it. Ooh, I’ll make it through. The time has come for me to break out the shell. I have to shout…”

Dagens träningspass: Cykel, återhämtning.

Medelpuls: 158

Maxpuls: 164

Bilden visar rätt bra vad min vardag och helg handlar om va? Konstant tränande och däremellan tid för återhämtning så som vila, mat, sömn och en bra bok. Finns det ännu lite mer tid över ges det utrymme för vänner och familj, ja ni vet sådana där saker man inte kan vara utan i ens liv! Dagens träning blev som det står ett riktigt skönt återhämtningspass. Jag fick känna svetten men ingen exploderande mjölksyra och det är pass som det i dag som får en att komma ihåg att det är värt det, värt att slita som ett djur stundvis och känna mjölksyran spruta för som belöning får man alltid ett återhämtningspass.

Fick en otroligt fin kommentar här på hemsidan av en tjej som heter Elin, kika in hennes blogg, i kommentaren står det b.la.: ”…då känns det som att det finns bra tider och bra dagar på riktigt…” Jag vet inte om hon syftar till mitt tränande eller något annat, men tanken kommentaren gav mig är att trots att det då och då känns kämpigt och trots att inte varje träning är lockande så är de lockande träningspassen överrepresenterade. Av de 10 passen i veckan är minst 8 av dem sjuhelsikes roliga! Så när det är motvind försöker jag tänka på de dagarna då det går lätt, försöker påminna mig om de ljusa tiderna då det känns som kroppen flyger fram, för vadå, jag älskar ju det här. Det är ju mitt liv där jag på ett rätt brutalt sätt försöker tänja på mina gränser och se hur långt jag kan nå. Prova ni också, att våga tänja på gränserna. Man klarar så mycket mer än vad man tror, för hinder, de uppstår endast för att man själv har skapat dem!

17 kommentarer 2010.09.25