Nedan följer den ”realistiska” versionen av ”Ett barn av sin tid. Ett barn av sin stad” som jag också skrev i skolan för något år sedan

Varje gatuhörn är som en vrå i min egen byxficka

”Det är en mörk torsdagskväll när jag går längs Hamngatan upp mot Sergels Torg. Människor rusar förbi mig men jag går lugnt mittibland alla människor. Låtarna rullar på i-poden och himlen är nattsvart. Det är vinter ute och isande kallt. På axeln hänger träningsväskan med löparskor, skolböcker och träningskläder, jag är trött och hungrig. Men det spelar ingen roll, jag går mot Centralen med långsamma steg trots kylan. Jag når Sergels Torg och runt mig finns minnen från en tid som varit. Kulturhuset där jag gick på teater när jag var liten, trappan på Sergels Torg där jag kysstes första gången och uppe vid Sveavägen dansade jag och några vänner när jag gick på mellanstadiet för att samla in pengar till de hemlösa. Jag stannar här och tittar mig runt. Varje byggnad känner jag igen och varje gata. Det är som om varje gatuhörn är som en vrå i min egen byxficka, så väl känner jag igen allt. Allt som har hänt, det har varit sorg blandat med glädje och livet har fått sina prövningar här. På Ersta Kyrkogård är min bästa vän begravd och i Kungsträdgården har jag skrattat så jag har fått ont i magen av glädje. Det är kontraster över allt men det är detta jag älskar. Hur så många olika minnen och människor kan finnas på en enda plats, en enda stad och utgöra livsgrunden. Jag fortsätter framåt och når Klarabergsvägen och busskuren mittemot Åhléns. I den busskuren satt jag bredvid Andreas Isaksson en gång, målvakten i landslaget. Jag minns hur rädd jag var för att fråga om autograf men hur jag tillslut vågade och hur det fullbordade min dag då. Kylan påminner mig om att gå fortare och jag ökar längden på mina steg. Jag når gatuhörnet vid kyrkan och svänger vänster. Fortsätter förbi latrinen och känner hur urinstanken slår emot mig med vinden. Jag fortsätter småspringandes förbi och svänger höger. Hotell finns nu på båda mina sidor, ett på höger och ett på vänster. Bilarna susar förbi när jag når övergångsstället och jag hör hur någon tutar på andra sidan. Jag tittar upp för att se vem det är men istället slås jag av en magisk syn. Jag tar ur i-poden och tittar på Centralen. Småsmå julgransbelysningar är upphängda och hela Centralen lyser jul, när jag ler av känslan som slår mig känner jag de första snöflingorna på näsan. Ännu en vindpust slår emot mig och trafikljuset slår om till grönt, jag springer över och in på Centralen. Där är det varmt som vanligt och fullt av människor. Jag tittar upp mot skylten över tunnelbanorna och ser att det är två minuter innan tåget mot Ropsten går. Snabbt springer jag till höger och nerför trapporna, springer mot spärrarna och drar mitt kort. Nerför rulltrappan i en väldans fart och slår i några människor. Jag ber om ursäkt och fortsätter, när jag når perrongen ser jag hur tåget rullar in och jag går på. Andfådd försöker jag hitta en plats men som vanligt är tåget fullt. Jag sätter in hörlurarna igen och fortsätter lyssna på musiken. Jag tittar ut samtidigt som vi passerar station efter station. Snön faller från den mörka himlen och jag ser hur människor kliver av och på. Efter många stationer når jag äntligen min station som även är slutstation – Ropsten. Trött och hungrig springer jag upp till den andra perrongen och sätter mig på Lidingöbanan. Vattnet ligger isande stilla och jag får en rysning genom hela kroppen så jag sätter på mig både mössa och vantar. Sedan fortsätter jag lyssna på musiken och titta ut. Jag tänker på att detta är första gången jag faktiskt har tittat på staden jag bor i, första gången jag har stannat och insett hur stor del den är av mig. Hur många minnen jag har här och hur den har format mig.

Varje gatuhörn och varje stadsdel är som en vrå i min egen byxficka.”