”Bråttom bråttom. Stress och massor av andra människor, klämma sig in på tåget och försöka få en plats att sitta på för att kunna sova en stund innan det dagen börjar. Ständig rusning i trafiken och aldrig en plats ledig, det är vardagen på tåget in till stan. Men det är något förtjusande i det. I att vara en del av ett stort nätverk som är på väg någonstans. Ibland känns det som om jag ständigt är på resande fot. Bort mot nya vyer och nya människor. Eller så är det bara vardag. Ögonen faller ihop, jag står där och trängs med andra, känns som om väskan väger flera kilo och jag vill bara sätta mig på golvet inne i tåget. Benen är döda sedan morgonträningen. Dagen svischar förbi och så är det slut. Tittar runt i stan med några vänner, ser den nya klänningen i skyltfönstret och undrar om den passar. Fortsätter min väg framåt, mot nya syner och upplevelser. Säger hejdå och drar mig mot Centralen. Ser hur fler och fler människor dras dit likt om det vore en stor sockerbit och vi människor flugor.
Möter pappa utanför bokaffären mitt i vimmlet av allt folk. Vi kramas och bestämmer att vi ska gå till Franska caféet för att prata om hur dagen har varit. Sen ska vi handla och bjuda familjen på en middag. Nu är vi ännu fler som trängs i vimmlet i stan. Jag andas ett djupt andetag och tittar upp mot himlen, det kommer ner lite snö – alldeles perfekt till helgen. Jag ler och pappa tittar på mig och frågar vad jag är sugen på. Blir det skaldjurstallrik och ramlösa som vanligt eller ska vi testa något nytt och galet? Vi bestämmer oss för att gå mot strömmen, idag blir det något nytt. Pappa säger att man måste våga vara galen för att njuta av livet.  Jag skrattar och vi kliver in i värmen.
Franska caféet, fyra trappor upp.
Det är folk överallt, människor trängs, jag ser en skylt och inser att rean började idag. Säger det till pappa och han bestämmer att vi ska ta oss en titt bland skjortorna, mamma har visst sagt att han behöver några nya. Precis som alla andra ställer vi oss där vid travarna av skjortor inslagna i plast. Han ser några som verkar bra. Vi trängs, någon blir arg på någon annan. De har tydligen sett samma skjorta. Jag små fnissar och ser plötsligt personerna i gamla gladiatorkläder, när ska de börja slåss om skjortan? Pappa och jag drar oss mot disken, pappa betalar, får kassen och vi fortsätter uppåt. Skaldjurstallriken ser magnifik ut men vi har ju bestämt oss. Idag ska vi ändra oss. Blir baguette, riktigt franskt, med en varmchoklad och ramlösa. Pappa är vuxen idag, dricker kaffe till sin baguette. Vi pratar om dagen och om vad vi ska äta ikväll. Han klappar mig på axeln när han reser sig för att hämta mer kaffe och säger till mig att jag får bestämma helt fritt. Jag ler och försöker klura ut något riktigt gott att äta.Vi äter upp och går ner i mataffären. Där hämtar pappa en vagn. Sätter ner min väska och pappa skrattar fram nåt om att jag borde skaffa mig en väska på hjul innan jag trillar ihop av den tunga väskan. Vi köper avokado, kyckling, tomater, nötter, balsamvinäger och kryddor. Spenat, morötter, broccoli och några till avokado. Betalar och packar ner i kassar. Kön är enorm, människor ska hem och laga mat till deras familjer. Precis som jag och pappa. Vi går ut, konkandes på alla saker. Går genom den stora trädgården, mot de höga husen, pappa trycker på nyckeln, bilen öppnar sig. Vi stuvar in alla saker. Sätter på värmen och kör hemåt. Mot värmen och familjen. Jag tittar ut över vattnet när vi kör över bron och ler. Pappa frågar vad som är så härligt och jag svarar enkelt att jag känner mig hemma. Och för mig själv tänker jag på hur fullt det är på tåget nu, och nöjd blundar jag. Jag är ju trots allt inte bara en i mängden. Ibland sticker jag ut och går mot normen. Idag åt jag baguette istället för skaldjurstallrik. Idag åker jag bil hem istället för tåg.

On my way out. Jag är en del av staden. En del av ett stort nätverk.
Imorgon är allt som vanligt. Jag trängs på tåget och blundar, men imorgon träffar jag hela familjen på stan. Familjedag.
Jag är bara jag. Ibland är jag inte som alla andra. Jag vet det, du vet det.”