Jag älskade när hon låg bredvid mig på kvällarna för att natta mig, jag höll i hennes vänstra tumme och kunde höra små ljuvliga vaggvisor sjungas med hennes ljuva stämma. Eller när hon satt på toalettstolen och jag fick leka frisör och sätta upp hennes hår i olika konstiga frisyrer, eller hur hon varje kväll gjorde en lång fläta av mitt mörkbruna hår. När jag var liten var hon min trygghet, min värld och jag överlevde inte utan henne.

”Du kommer alltid vara mammas lilla gumma oavsett hur gammal du är.”

Åren går och tiden tickar på. Ibland känns det som om det var en evighet sedan jag var liten och ibland känns det som om det var igår jag var runt åtta års ålder. Min mamma var mitt liv, mitt syre och min värld när jag var liten. Givetvis var pappa också det men han kommer hedras i ett eget inlägg.

Jag kunde inte ha vuxit upp med en bättre mamma. Hon fanns på morgonen, under dagen och på kvällen, hon fanns jämt. Jag minns såväl en gång när vi bakade kanelbullar och jag stod bredvid henne och försökte göra mina egna små bullar, hur hon gav mig en liten bulldeg som jag fick smaka på. Kanel och socker, lite smör, det smälte underbart i min mun. Det var en sådan där deg som bara just min mamma kunde göra.  Min älskade matmamma. Tittar jag tillbaka på min barndom så minns jag den med lätthet – med glädje, trygghet och ständig och villkorslös kärlek. Och jag minns en mamma som alltid fanns, i alla lägen och som alltid trodde på mig, som alltid fanns på min sida. Som sagt, hon var min värld – hon fick mig att överleva. Jag, hennes lilla vietnamesiska dotter, efterlängtad och välkommen. Det märktes verkligen att jag var efterlängtad. Tänker jag på kvällarna när hon låg och läste för mig och plötsligt började småsnarka lite ler jag, när jag tänker på hur jag sedan lade mig till rätta och kramade om hennes tumme, hörde hennes ljuva stämma sjunga vaggvisor känner jag trygghet. Den där eviga värmen, kramarna, pussarna och närheten, det var min mamma och det är min mamma. Även om jag har blivit äldre och vuxit, börjat finna mitt egna liv där jag står på egna ben, så är hon den samma. Lika kärleksfull och närvarande som hon alltid har varit. Vänner kan svika och pojkvänner försvinna men hon står bakom mig som den stadiga stöttepelare hon är. Där står hon kvar oavsett hur stor stormen är och jag vet att hon aldrig kommer gå. Hon är min mamma. Min mamma som berättade små berättelser om småfolket som bodde i skogen när hon cyklade till jobbet, hur snälla de var och hur de alltid välkomnade henne. Samma mamma är hon även om jag har blivit större och äldre, och jag tror på henne när hon säger att hon aldrig kommer svika mig, att hon alltid kommer stå vid min sida, stötta och heja på mig. För hon är min mamma och jag hennes dotter. Jag kan bara önska att få bli en lika bra mamma som henne, lyckas jag halvvägs så har jag lyckats bättre än jag kan hoppas. Hon är min förebild, min matmamma som älskar mig villkorslöst. Jag kommer aldrig sluta älska henne. Aldrig.