Nedan följer en novell jag skrev i skolan för något år sedan

”Ett barn av sin tid. Ett barn av sin stad.

Jag har nog aldrig gått såhär långsamt genom staden. Aldrig funderat så mycket och tagit så djupa andetag som nu. Träningsväskan är tung och allt jag vill är egentligen att komma hem. Men på vägen mot Centralen ser jag allt. Det är kväll nu. Himlen är mörk och stjärnorna tydligare än nånsin – jag kan räkna varje stjärna på himlen. En av dem lyser tydligare än dem andra. Det är Johannes som sitter där uppe och tittar ner på mig.
Luften är kylig ute och det känns som om mina öron vore lite röda. En vän sa en gång att det är lite små charmigt. Jag får väl hoppas på det.
Stegen är långsamma och fyllda av tankar. Jag tittar på varje byggnad, detta är mitt hem och jag är ett barn av min stad. På Kulturhuset såg jag teater när jag gick på dagis och på Sergels Torg kysstes jag första gången, precis på fjärde trappsteget, räknat nerifrån och upp. I busskuren mittemot Åhléns såg jag Andreas Isaksson en gång, målvakten i landslaget. Överallt ser jag saker som påminner mig om det förflutna. Om det som en gång var. Vid Akademibokhandeln uppe vid Sveavägen dansade jag en gång till Coldplay när jag var mindre för att samla in pengar till de hemlösa i min stad.
Jag fortsätter framåt. Går förbi Sergels Torg mot Centralen. Nu har jag hunnit en bra bit och det känns som om mina öron ska trilla av. Hotell omger mig nu, ett på höger sida och ett på vänster.  Det är bara att gå över övergångsstället så är jag framme vid Centralen. Men här stannar jag och byter låt på min ipod. Centralen är fint julpyntad. Varför fick just jag växa upp i Sveriges vackraste stad? Människor passerar men jag lägger knappt märke till dem. Dock börjar jag frysa riktigt mycket om öronen nu så att gå in är ett måste.
Värmen slår emot mig och jag går till höger, nerför trappen och nu vimlar det med folk runt mig. Möter ett ansikte jag känner igen, får ett hej och svarar med ett hej tillbaka. Vem var det där? Just ja, en vän som jag träffade förra helgen när vi var på Pans nattklubb. Alltid lika trevlig… jo just ja, vi ska äta lunch tillsammans imorgon också. Jag fortsätter framåt, stöter emot någon och ser som vanligt några hemlösa. Jag har ju en banan i väskan, det kanske är bättre än inget? Så jag tar upp den. Ger det till han som alltid tycks stå vid den spärren som jag väljer. Jag ger honom bananen och önskar honom en trevlig helg. Hans leende fullbordar min dag och jag drar mitt kort genom spärren.
Inne på tåget är det trångt och varmt men jag hittar en plats. Vid nästa station kliver en äldre dam på tåget med rullator så jag låter henne sitta ner. Hon ler och tackar. Varför gör inte alla så? Ett leende för tacksamhet är bland det vackraste man kan få.
Efter många låtar på min ipod är jag framme – Ropsten. Jag kliver av och springer upp för rulltrappan. Usch så kallt det är ute. Kränger på mig både mössa och handskar, stickade av farmor. Innan jag går på Lidingöbanan tittar jag ut på vattnet. Månen speglar sig och jag ryser. Det är min stad, mitt hem och min trygghet som är så vacker. Jag sätter mig i en av vagnarna. Det är jag och några barnfamiljer, ett äldre par, några andra ungdomar och en ensam kille i 30årsåldern. Jag ler till ett av barnen som sitter i en barnvagn och det små skrattar. Jag pluggar in hörlurarna och sätter på lite lugn musik. Tittar ut över vattnet. Detta är mitt hem.
Station efter station passerar jag, folk går av och på. Och så kommer jag till min station. Här har jag stått morgon efter morgon, gått av kväll efter kväll. Jag tar ur hörlurarna och går hemåt, möter en hel del folk och ser barn leka i den lilla backen som jag också en gång i tiden lekte i. Kanske ska jag ringa Carl imorgon och fråga om han vill åka pulka? Gamla minnen sådär, jo det gör jag.
Nu är jag hemma. Öppnar grinden och ser att pappa har pyntat fint med små lampor i träden på tomten. Jag går längs gången och öppnar dörren. Värmen slår emot och jag hör ”Hej Matilda!” från olika håll. Hela familjen är nu hemma. Jag klär av mig, går upp en trappa till köket och där är det färdigdukat. Vi sätter oss ner och äter. Jag tänker på den hemlösa mannen vid tunnelbanespärren och undrar om han gillade bananen.
Jag tittar på min familj och inser, att tack vare mamma och pappa fick jag växa upp i denna stad. Tack vare dem fick jag bli ett barn av denna stad.

Jag är barn av min stad. Jag är barn av min tid.”