Jag bjuder er på sköna saker! Kika in klippet här nedanför!

Så har man besökt farbror doktorn idag, skönt att ha det avklarat och jisses så bra man kan må efter det! Jag ska nog trots allt bli läkare i framtiden… faktiskt. Men som sagt, denna sprudlande dag som avslutas med att gå in på SVTplay vill jag bjuda på en riktig goding som jag hittade!

På tal om läkare så hittade jag nyss ett riktigt intressant klipp på SVTplay när jag kikade in för att kolla reprisen av Dr Åsa. Klippet finns här ovanför så kika in det! Vad tror ni – simmar spermier hos cyklister långsammare? Och när de menar cyklister, menar de då att även kvinnliga cyklister har spermier? Det är mer än vad jag vet, men det får jag väl se den dag det är dax för sådana saker som villa, vovve och volvo. Innan dess ska jag stilla min vetgirighet med ett klipp av Dr Åsa, kika in den faktaserien du också!

12 kommentarer 2010.08.31

Strålande sol.
Fåglar flygandes och lätta steg mot Centralen. Han kommer idag, äntligen. Det känns som om hela världen ler mot mig idag, solen strålar och det börjar bli riktigt varm vår. Alla ler och på tåget in till stan log alla, vissa så fyllda av glädje att man fick ett hej från en främling.
Idag är det jeans, vindtät tröja med en vit tshirt under och vita tygskor. Håret sådär lite slarvigt uppsatt med några hårspännen. Äntligen, äntligen ska jag få träffa honom. Jag längtar efter ett leende från honom, få krama honom och kyssa honom. Visst är det så? Förälskelse. Vi har väntat i en evighet, och längtat – idag är det vår dag. Staden lyser av solens strålar och precis som vanligt är det fullt av människor på Centralen, på resande fot mot nya äventyr. Han är mitt äventyr idag det är därför jag styr mina steg mot Centralen och mot min kärlek. Jag ställer mig utanför butiken vi bestämt att vi ska ses vid, person efter person passerar, jag flyger nästan, kan inte stå stilla – kunde jag skulle jag springa runt och skrika av glädje. Tiden tickar, varje sekund är som en timme och aldrig har tiden gått så långsamt som nu. Jag tittar mot tavlan på ankommande tåg, där är det - han kommer snart. En kille och en tjej går förbi mig, håller hand och ler sådär härligt mot varandra, på väg ut från Centralen mot deras äventyr. Synen av dem får mig att ta upp min mobil och skicka ett sms till honom ”Var är du?”. Evigheten går, han svarar inte.
Nu har jag stått där i fyra dygn, eller snarare fyra minuter. Och så tittar jag på ankommande tåg, tåget har kommit, men när kommer han? Och så flyger den där dumma duva över mitt huvud ännu en gång, jag följer duvan med min blick men blicken slutar inte på stället där duvan landar, utan på honom. Där kommer han, och hans blick möter min. Den pragmatiska världen är den där fjärilarna i min mage flyger som om det vore medvind.
”Hej” det är allt som kommer ur mig, och vi kramas, den finaste kramen följt av tusen kyssar. Nu är han kille och jag tjejen som går hand i hand och ler sådär härligt mot varandra, på väg ut från Centralen mot vårat äventyr. Vi går ut, pratar om hans resa och hur han tycker det är att flytta hit, om väder och vind, och om var vi ska. Ett café i Kungsträdgården blir vår första plan. Solen värmer mitt ansikte, hans hand värmer min. Gåendes över Sergels Torg släpper han min hand och lägger den bakom min rygg, trycker mig närmer honom. Jag skrattar av ren lycka och han frågar vad som gör mig så glad, jag svarar att det är han som gör mig så glad och hans kinder är rosa. Sött. Vi sätter oss i solen på caféet. Dricker te och delar på en morotskaka. Sitter nära varandra och han håller om mig, och jag om honom. Strålande sol från den klarblåa himlen och fåglarna flyger runt. Han böjer sig fram och lägger sin hand bakom min nacke, för mitt huvud mot hans och vi kysser varandra, igen och igen. Nära nära sitter vi och fjärilarna leker en lek med mig och mina känslor.
Ibland så är det pragmatiska hemskt – ibland är det det vackraste som finns.

9 kommentarer 2010.08.29

”Jag vet hur jag får dig att le. Jag vet hur jag når ditt hjärta. Jag vet hur jag väcker din uppmärksamhet. Så snälla låt mig göra det, låt mig komma in i din värld, låt mig få bli en del av den. Låt mig älska dig villkorslöst”

Och här ligger jag i min underbara säng och är klar med bakningen. Nu under kvällen/natten blev det bakning till helgens stora aktivitet – släktträff. Jag hann även umgås med min fina mönstringsvän Jenny, det blev att kika på ”Bröllopsfotografen” och äta middag, utsökt! Vi pratade även om mönstringen vi gjorde i vintras, om lumpen, livet som soldat och om hur det vore att åka ut i världen och jobba för FN. Vi är minsann två riktiga försvarsmaktstjejer!

LÄNGE LEVE MÖNSTRINGEN 2009!

Tillbaka till det stora på helgens agenda: Släktträffen. Jo, vi ska åka några mil utanför stan och träffas på ett ställe som ligger alldeles precis vid vattnet och umgås, runt 30 personer skulle det tydligen bli och då är vi långtifrån alla i min släkt… Har sett framemot detta med en aning skepsis men nu känns det riktigt trevligt! Skepsisen berodde nog på stora delar på mitt öra som trilskas med mig, aj, men på måndag blir det antingen vårdcentralen eller sjukhuset! Allting löser sig Men ja, som sagt, släktträffen ska bli riktigt trevlig. Jag håller tummarna för bra väder och för att vi kan hitta på några kuliga lekar att underhålla oss med, gör vi inte det kan vi ju alltid äta det jag har bakat eller så kan jag åka ut på en tur och träna. För vadå, vad trodde ni? Trodde ni seriöst att jag skulle åka bil dit med min familj?! Nej nej, ni känner väl mig? Jag tar det som en träningsrunda milen som är dit, lagom och bra så blir det en tur hem också på söndagen – mycket trevligt. Nu ska jag pumsa i min underbara sköna gudomliga säng.

Tack och bock

16 kommentarer 2010.08.28

Idag är jag förträffligt glad. Det har varit fullt upp från morgon till kväll men jag gillade det starkt, att känna att man knappt hann stanna innan man skulle iväg på nästa grej. För ibland är dagarna sådana att man har massa planer men att det inte blir någonting av dem och man går bara runt och är rastlös, som min finaste vän Sofia skrev på sin blogg. Men idag har jag hunnit med mycket, det som jag tror min mamma är riktigt glad över är den vegetariska lasagnen som fanns gjord när hon kom hem från jobbet och som vi avnjöt under vår lilla tjejkväll efter jag kommit hem från kvällsträningen.

Idag är jag halvdöv. Eller nej, inte på riktigt, bara tillfället. Jag har en propp i örat eller vad det kan vara. Inte alls trevligt men det artar sig nog till något riktigt bra efter några omgångar av revaxör och sköljning, annars får jag ta mig till närmaste vårdcentral för jag håller på att bli tokig av att knappt höra när folk ropar på mig eller pratar med mig från ett annat rum här hemma. Gaah.

Idag är jag för pigg. I varje fall om man jämför med vad klockan på min laptop visar. Det finns ju några alternativ att välja mellan för att komma på svaret till varför jag är så överpigg.

1. Antingen är det för att jag har ätit en nektarin för inte så längesedan och fruktos spökar i min kropp

2. Jag tog inte i tillräckligt på kvällsträningen… (men det gjorde jag, tro mig, blodsmak i munnen säger jag bara)

3. Trötthetsfasen är över och nu kommer överskottsenergin med rasande fart

Denna dag kan vi summera som en speedad dag med en glädjande överraskning till mamma och en ny lärdom: jag hatar att vara halvdöv och ha en propp i örat. Har försökt tryck utjämna, haft revaxör och sköljt ut – vad är nästa steg? Någon? Snälla hjälp mig!!!! jag är desperat nu

14 kommentarer 2010.08.27

(gammal bild, därav det stora stilbrottet)

Målmedvetenhet har aldrig skadat någon.

Vilodagen går med raska steg mot sitt slut och sängen finns nära intill mig i ordning gjord för att krypa ner i, kika på lite 2 ½ men och sedan dax för sömn, awesome. Efter alldeles för mycket skavsår i rumpan var den mycket glad att idag få vila, vaselin är framplockat och imorgon ska jag smeta på lite sådant innan det blir att träna av. Jag får väl räkna med att få skavsår i en del år till, enligt Guden Vacchi ska det ta 10 år innan man kan kalla sig fullfjädrad cyklist – innebär det att man inte får skavsår i rumpan när man tränar kopiöst? Det sägs att vilodagar är nyttigt och jag tror väl på det en gnutta. Men sedan jag vaknade upp i morse har jag längtat efter att få känna svetten rinna nerför ansiktet och känna benens muskler jobba, finns det något som är så underbart som det? Fast jag ska inte säga så mycket, denna dag blev fullproppad ändå, jag förstår inte hur det går till, i ena sekunden tror jag att det ska bli slappt och långtråkigt men i nästa sekund är det motsatsen. Rätt skönt faktiskt. Men om några timmar är det den 26 augusti och återigen härjar landsvägscyklingen i mitt huvud, det är väl så det ska vara? Bara därför ska jag imorgon under träningen köra lite hårdare, njuta lite mer, svettas lite till och ha ännu roligare. Det var en gång någon som sa: ”Time to keep up the speed for once and for all.”

Förresten, jag sitter och njuter av Dancing on my own med Robyn tack vare snällaste Felicia och Memories med David Guetta ft. Kid Cudi tack vare underbara Emma – tack! (och vill ni se det underbara klippet där jag hittade dessa låtar besök SVT play —-> Bolts fyra dagar i Stockholm)

17 kommentarer 2010.08.25

”The simplest questions are the most profound.

Where were you born?

Where is your home?

Where are you going?

What are you doing?

Think about these once in awhile, and watch your answers change”

Richard Bach

Illusions: The Adventures of a Reluctant Messiah, 1977

16 kommentarer 2010.08.24

Jag började skriva på ett nytt kapitel av mitt liv idag.

Om vi backar en vecka och sedan ett år kommer vi tillbaka till augusti 2009. Jag minns den veckan väl, min stora panik artade sig och mitt huvud höll på att explodera av alla tankar och funderingar. Men jag började sista året på gymnasiet och nu är jag här, ett år och en vecka senare. Skillnaden är att paniken inte infinner sig, inte heller rädslan eller oron – jag har vuxit.

Jag är fortfarande inte helt säker på vad jag vill bli när jag blir stor. Men att man kan växa som människa under en kort period är jag fullt medveten om. Från augusti 2008 till december samma år hade jag vuxit avsevärt, nu är det två år senare och jag har vuxit ännu några meter – som individ – och det är en utveckling som jag trivs med. Jag vet att jag kommer hitta det där yrket som är menat för mig, när det händer får vi se, men det är inte långt borta det känner jag på mig. Saker och ting faller på plats, tankarna om framtiden blir allt mer strukturerade, valen blir inte lika svåra och snart har jag den där planen. Vissa saker är mer givna nu än de varit tidigare, vissa saker är jag mer säker på än jag någonsin har varit.

4 juni i år tog ett av de största kapitlen i mitt liv slut och idag har ett nytt påbörjats. Min längtan och nyfikenhet är större än den varit på länge. Jag känner på mig att det här kommer bli riktigt bra och jag är redo. Det är en av de bästa känslorna som finns, att man har hittat så mycket av sig själv att man har vunnit över det som en gång var ens rädsla och oro. Jag är redo.

24 kommentarer 2010.08.23

”Bråttom bråttom. Stress och massor av andra människor, klämma sig in på tåget och försöka få en plats att sitta på för att kunna sova en stund innan det dagen börjar. Ständig rusning i trafiken och aldrig en plats ledig, det är vardagen på tåget in till stan. Men det är något förtjusande i det. I att vara en del av ett stort nätverk som är på väg någonstans. Ibland känns det som om jag ständigt är på resande fot. Bort mot nya vyer och nya människor. Eller så är det bara vardag. Ögonen faller ihop, jag står där och trängs med andra, känns som om väskan väger flera kilo och jag vill bara sätta mig på golvet inne i tåget. Benen är döda sedan morgonträningen. Dagen svischar förbi och så är det slut. Tittar runt i stan med några vänner, ser den nya klänningen i skyltfönstret och undrar om den passar. Fortsätter min väg framåt, mot nya syner och upplevelser. Säger hejdå och drar mig mot Centralen. Ser hur fler och fler människor dras dit likt om det vore en stor sockerbit och vi människor flugor.
Möter pappa utanför bokaffären mitt i vimmlet av allt folk. Vi kramas och bestämmer att vi ska gå till Franska caféet för att prata om hur dagen har varit. Sen ska vi handla och bjuda familjen på en middag. Nu är vi ännu fler som trängs i vimmlet i stan. Jag andas ett djupt andetag och tittar upp mot himlen, det kommer ner lite snö – alldeles perfekt till helgen. Jag ler och pappa tittar på mig och frågar vad jag är sugen på. Blir det skaldjurstallrik och ramlösa som vanligt eller ska vi testa något nytt och galet? Vi bestämmer oss för att gå mot strömmen, idag blir det något nytt. Pappa säger att man måste våga vara galen för att njuta av livet.  Jag skrattar och vi kliver in i värmen.
Franska caféet, fyra trappor upp.
Det är folk överallt, människor trängs, jag ser en skylt och inser att rean började idag. Säger det till pappa och han bestämmer att vi ska ta oss en titt bland skjortorna, mamma har visst sagt att han behöver några nya. Precis som alla andra ställer vi oss där vid travarna av skjortor inslagna i plast. Han ser några som verkar bra. Vi trängs, någon blir arg på någon annan. De har tydligen sett samma skjorta. Jag små fnissar och ser plötsligt personerna i gamla gladiatorkläder, när ska de börja slåss om skjortan? Pappa och jag drar oss mot disken, pappa betalar, får kassen och vi fortsätter uppåt. Skaldjurstallriken ser magnifik ut men vi har ju bestämt oss. Idag ska vi ändra oss. Blir baguette, riktigt franskt, med en varmchoklad och ramlösa. Pappa är vuxen idag, dricker kaffe till sin baguette. Vi pratar om dagen och om vad vi ska äta ikväll. Han klappar mig på axeln när han reser sig för att hämta mer kaffe och säger till mig att jag får bestämma helt fritt. Jag ler och försöker klura ut något riktigt gott att äta.Vi äter upp och går ner i mataffären. Där hämtar pappa en vagn. Sätter ner min väska och pappa skrattar fram nåt om att jag borde skaffa mig en väska på hjul innan jag trillar ihop av den tunga väskan. Vi köper avokado, kyckling, tomater, nötter, balsamvinäger och kryddor. Spenat, morötter, broccoli och några till avokado. Betalar och packar ner i kassar. Kön är enorm, människor ska hem och laga mat till deras familjer. Precis som jag och pappa. Vi går ut, konkandes på alla saker. Går genom den stora trädgården, mot de höga husen, pappa trycker på nyckeln, bilen öppnar sig. Vi stuvar in alla saker. Sätter på värmen och kör hemåt. Mot värmen och familjen. Jag tittar ut över vattnet när vi kör över bron och ler. Pappa frågar vad som är så härligt och jag svarar enkelt att jag känner mig hemma. Och för mig själv tänker jag på hur fullt det är på tåget nu, och nöjd blundar jag. Jag är ju trots allt inte bara en i mängden. Ibland sticker jag ut och går mot normen. Idag åt jag baguette istället för skaldjurstallrik. Idag åker jag bil hem istället för tåg.

On my way out. Jag är en del av staden. En del av ett stort nätverk.
Imorgon är allt som vanligt. Jag trängs på tåget och blundar, men imorgon träffar jag hela familjen på stan. Familjedag.
Jag är bara jag. Ibland är jag inte som alla andra. Jag vet det, du vet det.”

9 kommentarer 2010.08.22

bild från unicef.se

HJÄLP BARNEN NU

Översvämningarna har orsakat en av de största katastroferna någonsin. Över 15 miljoner människor är drabbade. Nästan hälften är barn och 3,5 miljoner av dem riskerar nu att bli sjuka och dö av det förorenade vattnet. Unicef behöver vår hjälp för att kunna rädda fler barns liv.

Skänk en gåva genom att klicka på länken här —> Unicef

eller

ge 50 kronor genom att smsa LIV 72900

Barnen kan inte vänta på oss

En rätt vanlig dag med en av mina närmaste tjejvänner inne i stan, en helt vanlig lördag för oss, det ända lilla extra: Vi vill bidra till att barnen i Pakistan överlever. Jag har aldrig tänkt tanken: ”Nej, jag hjälper inte till, jag orkar inte idag” och de gånger det känts jobbigt att stå i isande kyla eller ösregn har jag alltid tänkt: ”Om jag hade varit dem hade jag också bett världen om hjälp”. Mitt val att gå med i Unicef kändes inte främmande, det var givet. Om jag, genom att vara aktiv medlem i Unicef, kan bidra med något för att skapa en bättre värld för alla barn, oavsett var i världen man bor så är jag mer än gärna med. I massmedia överöses man av nyheter om den ena katastrofen efter den andra, det är översvämningar, tsunamis, orkaner, torka, epidemier och brist på mat överallt i världen. Jag har mat, kläder, boende, en familj som älskar mig och trygghet. Jag påstår absolut inte att man ska känna dåligt samvete för livet man lever eller för hur bra vi har det här i ”västvärlden” men jag menar att om alla i Sverige gav en tjugolapp var eller en tiokrona skulle organisationer som Unicef kunna göra ännu mer skillnad. Utan dem skulle barnen i Pakistan och andra länder inte få möjligheten till det liv alla barn är värda att få leva: ett liv där lek och glädje är huvudingredienserna. För minns vi inte alla hur villkorslöst barndomen var? Man lekte, var med kompisar och allvaret var långt där borta vid horisonten, så ska alla barn få ha det, oavsett hur man ser ut, vilken religion man tillhör eller var i världen man bor. Så jag ber er alla, tänk till och nästa gång du ser de där småkronorna skramla i plånboken, ge dem till dem som gör drömmar till verklighet. Unicef gör skillnad för barnen i Pakistan, dem räddar liv.

17 kommentarer 2010.08.21

Det börjar kännas i luften att hösten snart är här, buurr, men för att pigga upp tillvaron och inte tänka på långa mörka novemberdagar styrdes det eftermiddagsfika och grillmiddag med Sofia och Felicia! Mycket trevligt kan jag sammanfatta det med! Men tanken på att efter tre år tillsammans, efter att ha sett varandra fem dagar i veckan, inte längre träffas så ofta känns märkligt. För oj så många timmar vi har spenderat tillsammans, och oj så kul vi har haft det. En sak är säker, ett liknande galejj som idag måste snart ordnas igen!

8 kommentarer 2010.08.20