Ni vet hur det varje sommar sägs komma en ny kärlekslåt? Den där som alla dansar till nätterna långa på nattklubbarna, den som det sägs att nyförälskade par lyssnar på nonstop och den som året efter påminner om sommarkärleken från  sommaren året innan? Jag vet inte om det har kommit någon ny kärlekslåt för denna sommar, men jag vet att jag har hittat min egna, eller kanske ska jag skriva vår egna? Vilket som så är  ”The Saltwater Room” med Owl City kärlekslåten för oss i år.

Idag är det kärlek jag filosoferar om. Hur viss kärlek är evig och annan kortvarig. När jag var liten trodde jag att när man hade hittat sitt livs kärlek så skulle man vara i åldern redo för att skaffa barn och gifta sig på en gång. Lite det där, ”villa, volvo, vovve”, men nu så har jag insett att det kan lika gärna vara nu som man träffar sitt livs kärlek, när man är ung och inte alls redo för ”villa, volvo, vovve”. Och vad är det som skiljer kärlek från djup vänskap? Är det när kramar även innehåller kyssar och är det när man avslutar smsen med ”Jag älskar dig”?

för vad som än händer kommer jag aldrig sluta kämpa för oss

16 kommentarer 2010.06.28

Jag har en bokhylla i sovrummet, en ganska stor sådan, som är proppfull av böcker. Det är allt från gamla barnböcker sedan jag var liten till deckare, faktaböcker, skönlitterära, biografier och kokböcker. Men nu har jag kommit så långt att alla är lästa. Så när jag fick lite tid över idag tidigare på eftermiddagen kikade jag in på Bokus för att beställa hem en försenad studentpresent till mig själv. Flertalet av böckerna blev jag intresserad av via Anders Haglunds boktips på Life Vision, ett tips – kika in där om du vill bli inspirerad och fascinerad! Finns mycket bra saker där, och gör som jag gör, prenumerera på hans veckobrev!

Nu kan jag inte annat än att vara som ett litet barn på julafton – längtar till böckerna kommer!

14 kommentarer 2010.06.24

Eftermiddagens cykeltur var inget träningspass egentligen, det var mer en cykeltur med en riktigt fin vän. Vi pratade om väder och vind, om nuet, om framtiden och om vad som hänt de senaste åren. Tänka sig så ypperligt trevligt man kan ha det! Annars har helgen inte innehållit särskilt speciella saker, vänner, träning, middagar och de närmaste jag älskar. Och jag tar tillbaka det, det är speciella saker.

5 kommentarer 2010.06.20

För om någon kunde se oss två när vi älskar.
Kanske skulle man förstår hur stor kärleken är.
Vi säger att framtiden är vår när vi skiljs åt för stunden.
När vi åter ses igen är det som om vi aldrig varit ifrån varandra.
Dina smekningar och kyssar får mig att rysa.
Läppar mot läppar, mjuka som siden.
Hoppet är vårt och vi övervinner allt.
Det känns som om vi lever i en saga därför har vi lyckligt slut.
Kärleken går mot normen men vi tror på den.
För vem bryr sig egentligen när det är äkta och sann kärlek.
I evigheten är vi nära.
Älskar nätterna igenom och vaknar sida vid sida på morgonen.
Vi är för alltid och vi är i det oändliga.
Du är mitt allt, mitt liv, min själ, mitt syre, du är den jag vill ha.
Trygghet och försvar, kärlek och passion.
Låt detta vara i det oändliga.
Utan dig dör jag.
Lova mig att aldrig dö för då dör jag.

14 kommentarer 2010.06.16

Så har lugnet efter stormen kommit. Kvar står vi och funderar på vad det var som hände, hur allting kan förändras bara på någon hundradels sekund. Livet är skört och oförutsägbart, allting kan hända vare sig vi vill eller inte. Och prövningar, det är en del av livet. Jag brukar förespråka optimism, nyfikenhet och glädje, men kanske är det minst lika okej att förespråka att det finns få saker så viktiga som att ofta och ärligt berätta för de man älskar att man älskar dem. Hur mycket de betyder, hur speciella de är för när vi minst anar det kan vi förlora dem. Eller i varje fall vara nära intill att förlora dem. Men här sitter jag och känner hur lugnet sakta men säkert kommer tillbaka, det var ingen fara denna gång, allting ordnade sig. Alla lever och livet är lika påtagligt och fullbokat som vanligt. Men jag sitter ändå här och funderar på att kanske är det faktiskt värt att stryka några saker i kalendern, kanske är det faktiskt mycket viktigare att ta tillfället i akt och reflektera över vad som hänt – och smälta det. För hur vi än vrider och vänder på detta så kan jag inte tänka mig ett liv utan dig. Utan dina andetag är jag förlorad, lika förlorad som jag är utan syre.

18 kommentarer 2010.06.15

Dina läppar är som sammet mot min hals.
Dina fingrar leker över min rygg.
Natten är evig och månens ljus lyser in på golvet.
Dina armar kramar om mig.
Dina andetag är i takt med mina precis som ditt hjärtas slag.
Natten tar oss till magi timme efter timme.
Dina läppar är som sammet mot mina.
Dina fingrar smeker min kind.

14 kommentarer 2010.06.10

Jag vågade. Jag släppte mina spärrar och lät ruset i min kropp släppas fritt. Ett löfte jag har gett mig själv är att i sommar leva varje sekund, dansa nätterna långa och känna lyckan i hela kroppen. Nu är studenten tagen och friheten är maxad – allting kan hända. Så jag kommer leva. Ständigt. Utan rädsla, utan spärrar. Jag tänker våga. Jag tänker släppa mina spärrar. Och jag har hävt mina spärrar, tillåtit mig själv att drömma utan begränsningar och tillåtit mig själv att börja tänka tanken ”Jag provar och ser om det bär”. För vem vet var jag kommer hamna, vem vet var jag kommer bosätta mig och vem vet hur långt jag kommer gå – ingen vet. Inte ens jag, men jag är nyfiken och spänd inför vad som väntar. Resor, möten med människor och idéer att förverkliga. För det är ju faktiskt så, allting kan hända.

livet levs bara en gång

12 kommentarer 2010.06.09

Vinna SKA göras rättvist.

ALLA MÅSTE TA AVSTÅND FRÅN DETTA

Jag kan inte förstå hur de tänker, hur de kan le när de står där högst upp på pallen. Visst, jag är beredd på att göra mitt yttersta, allt jag kan göra för att vinna – men en sak som skiljer mig från dem är att jag kommer endast kämpa med en ren kropp. Något annat är inte ett alternativ för mig. En ren kropp – play true – det är det som räknas. För hur ska man annars kunna njuta av segern? Jag anser och tror, att vetskapen om att man har en ren kropp är den sanna glädjen. Att när man vinner vet  att man verkligen har kämpat, slitit och pressat sig till oanade höjder  är vad som lett till vinsten. Men såklart vet jag inte, kanske är de som vinner med doping i kroppen väldigt lyckliga. Dock kan jag inte tro det – om varje människan har samvete skulle man inte kunna vara glad över en vinst när man vet att man egentligen inte är värd den.

Jag är villig att göra väldigt mycket för att komma åt dem som dopar sig, även om det så ska innebära inopererad GPS som Carolina Klüft och Stefan Holm hade som förslag i en artikel i Dagens Nyheter.

Cyklingen är en sport som är hårt granskad. Väldigt ofta läser man om cyklister som är dopade. Vad beror det på? Beror det på det faktum att det är en grymt hård idrott som kräver så enormt mycket för att nå världseliten? Jag har inga svar, inte på någon av frågorna. Men det får mig att bli riktigt arg när jag läser om cyklister som dopar sig och drar med oss andra cyklister i fallet. Hur? På det sättet att våra segrar granskas hårdare och vi misstänks oftare för att också vara dopade. Det gör mig arg och besviken. Samtidigt är jag villig att varje morgon ge ett urinprov om det är det som krävs. Jag är villig att bära runt på en GPS dygnet runt för att jag ska kunna bli testad oavsett var jag befinner mig. Allt för att visa att det går att nå världseliten med en ren kropp.

För det går, jag är 100 % säker på att det går. Man kan vinna OS efter OS med en ren kropp. Med rätt motivation, med rätt mentala styrka, med rätt självförtroende och kämparglöd når man dit ändå, utan doping. Vore det inte så vore hoppet ingenting värt. Samtidigt, för varje person som dopar sig – oavset idrott, tappar jag en liten bit av tron på mänskligheten. För det visar hur svaga människor är och hur maktlystna vi är.

Det finns bara ett alternativ – PLAY TRUE.

13 kommentarer 2010.06.06

Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

4 juni 2010

Så imorgon är det dagen D. Tolv år har flugit förbi och de tre sista har försvunnit. Det känns som om det var igår allting började och det känns som om slutet inte är imorgon. Alla i min närhet som har tagit studenten säger att imorgon, imorgon kommer jag genomsyras av glädje och lycka, imorgon kommer jag skratta och vara glad, imorgon kommer vara lyckans dag. Men när jag tänker på det själv är det med vemod och en aningens ledsamhet, fast samtidigt med glädje. Det är bitterljuv glädje. Jag vill inte se att detta ska ta slut. Jag vill inte tänka tanken att inte längre träffa NV3C och alla underbara människor varje dag, att inte spela kort med dem och inte få vara en del av dem. Med all säkerhet kommer vi fortsätta hålla kontakten via alla olika sätt som går, men det är inte det samma. Som sagt, imorgon är dagen D här.

Fotografering, champagnefrukost, avslutningsceremoni, finlunch, utspring, parad, flakåkning, studentmottagning, dans natten lång.

Bitterljuv glädje genomsyras jag av redan nu, imorgon ska jag njuta tillsammans med världens och universums bästa klass – NV3C.

23 kommentarer 2010.06.03

Det var min födelsedag. Mamma strök klänningen och sidenbandet som jag skulle ha i håret. Det lagades mat och bakades. Pappa och jag gjorde fint i vardagsrummet. Det var fyllt med färger. Jag minns det än idag. Serpentiner i taket och på bordet. Ballonger överallt. Färgglada tallrikar och små blombuketter på bordet som mamma och jag gjort. Vid varje tallrik stod det en liten bil, en present till alla som kom. Fick jag presenter så skulle dem ha presenter, det var ju mest rättvist. Jag fick bestämma vad vi skulle äta och jag fick bestämma tårta. Det blev köttbullar med potatis, broccoli och morötter – jag älskade det. Tårtan var pannkakstårta, precis som Findus ville ha det.
Jag glömmer aldrig den dagen.
Klänningen jag hade på mig och sidenband som var i håret. Jag hade svarta ballerinaskor i lack, men det var obekvämt så dem tog jag av mig. Klänning och lackskor var inte jag, men jag älskade denna klänning. Det var fyllt med vänner, släkt och familj hemma. Jag sprang runt i vardagsrummet och lekte, energin flödade i kroppen och ville bara ut. Precis som det alltid var. Och så sprang jag in i morfar. Min långa morfar. Han lyfte upp mig med sina stora händer och jag fick flyga. Jag älskade när han lät mig flyga uppe i luften, två meter ovanför marken.
Han satte sig mitt i bland alla presenter och jag satt i hans knä. Han gav mig present efter present. Jag öppnade dem långsamt. Hängde snörena på morfars stora öron och gav pappret till mamma. Pappa förevigade minnena i fotografier och film. Det var min lyckligaste födelsedag. Jag lekte, åt morötter och skrattade så magen gjorde ont. Det var perfekton in i minsta detalj.

It was like dancing under the crystal sky with one hand wavin free.

17 kommentarer 2010.06.02