”Jag satt som fastfrusen i bilen i sätet bredvid honom. Då och då tittade han på mig, strök sin hand mot min kind. Vi närmade oss och det knöt sig inom mig. Likt en liten hård kall sten satt jag som fastfrusen och blundade. Det hade inte hänt, det kunde inte ha hänt. Han tog min hand, kramade den hårt av kärlek. Bilen stannade och jag fortsatte blunda. Krampaktigt höll jag i hans hand. Han kramade om mig och värmde mig, inombords, från topp till tå, ett leende och han torkade bort mina tårar på ena kinden.
There’s a tear, but there’s also a smile.
Vi klev ur bilen och jag stod där och blickade ut över kyrkogården samtidigt som han lade sin arm runt min midja. Den kyliga luften slog mig i ansiktet och ena handen var kall, men inte den andra. Den andra höll i hans hand, min puls skenade mer och mer ju närmre vi kom och jag tittade in i hans ögon. En tår föll nerför min kind och den stelnade nästan av den kalla kylan, han torkade bort den med hans varma hand och jag log.
There’s a tear, but there’s also a smile.
Jag tittade upp mot himlen. En stjärna lös klarare än nån annan. Där var han, jag visste det och blinkade tillbaka till stjärnan. Det blåste lite i luften och kylan var påtaglig. Sida vid sida gick vi vidare. Närmade oss för varje steg vi tog. För varje steg vi tog var det ett steg närmre verkligheten, den så fruktade verkligheten. På hela kyrkogården var det människor. Sten efter sten, ljus efter ljus. Människa efter människa. Han höll om mig och jag andades. Människor spred sig och gick mot rätt grav, böjde sig ner, tände ljus och några pratade tyst med graven. Några grät, andra stod tysta. Vi gick med små steg den lilla biten som var kvar fram till graven som lyste mest av alla. Mina ögon var fyllda av hela Atlanten men han fortsatte hålla, hålla hårt. Om mig.
There’s a tear, but there’s also a smile.
Jag andades tyngre än jag nånsin gjort. Varje andetag var ett försök till att överleva. Ett försök till att inte falla. De kom fram, alla tittade upp på oss, flera människor stod runt graven. Dem skingrade sig när vi kom. Han höll hårdare om mig och jag höll krampande i hans hand. Jag tittade, framåt. Där stod det. Det overkliga men det ända verkliga, den äkta sanningen. Flera hundra ljus brann vid graven, ett hav av röda rosor runt hela graven. Människor grät. Jag böjde mig ner, släppte hans hand. Strök min hand över stenen, fingrarna lekte över graveringen. Jag blundade, räknade till fyra och öppnade ögonen. Det var sant. Det var verkligheten. Jag tog fram ett ljus, och en tändsticka, tändstickan brann och långsamt förde jag den mot ljuset, mot ljuset i mitten. Jag grät men ingen tår släckte ljuset.
There’s a tear, but also a smile.
Jag tittade ner på ljuset och skakade, hela jag. Lågan fladdrade av vinden men den släcktes inte. Aldrig kommer det brinnande ljuset slockna, för aldrig slocknar kärleken till honom. Mina fingrar lekte ännu en gång över graveringen på stenen. Fingrarna lekte över födelsedatumet och över namnet, och till sist över dödsdatumet. Dagen han hade hittats död. Jag reste mig lika fort som om jag hade bränt mig på något av ljusen. Vände mig om, han stod där och jag föll in i hans famn. Han kramade och smekte mig över huvudet. Jag försvann in i hans famn skakande och ögonen fyllda som om hela Atlanten tömdes på vatten. Jag höll krampaktigt i hans hand men jag andades, jag andades lugnt.
There’s a tear, but there’s also a smile.”