Åren har gått. Tiden har delvis flugit förbi och någonstans mitt i allt har jag både hittat mig själv och total lycka. Två stora saker, men nu närmar jag mig slutet och har lovat mig själv att nå det med rak rygg och ett belåtet leende.

I morse slog det mig. Om fjorton dagar är det över. Då kommer jag springa ut från skolan med en vit mössa på huvudet och med ett leende på mina läppar. Jag är faktiskt stolt över mig själv. Stolt för att jag under tolv år har stått ut, kämpat och faktiskt klart det. Det har varit år av med- och motgång, jag har haft det lätt och jag har fått kämpat, det har varit leenden och det har varit tårar. En blandad kompott där allting har fått plats – allt från liv till död.

Imorgon är det bal, jag och min klass ska klä upp oss, umgås och njuta av en underbar natt tillsammans, ett av de sista minnena ska skapas imorgon. Jag har sagt det flera gånger, det är med stort vemod som jag står inför detta. Vemod för att tre år med världens bästa klass nu är över. Det har varit år med glädje och en unik gemenskap. Skratt, kortspel och gitarrspelande killar. En liten men mysig klass, alla med varsin unik personlighet som gör varje person så fin. När det har varit motvind har vi kämpat tillsammans och stöttat – äkta gemenskap. Varje dag som nu är kvar njuter jag tillfullo av för jag tycker om dem alla så enormt!

Jag minns sista året på högstadiet, då stärktes gemenskapen i klassen och lagom till vi slutade hade vi blivit riktigt tajta. Ungefär så är det nu också. Dagens biologilektion kommer jag aldrig glömma, den innehöll kortspel, skratt, diskussioner och atmosfären genomsyrades av tajt älskvärd gemenskap. Att vi kommer gråta på studenten är ett faktum, för vi har haft tre riktigt underbara år, nästintill perfekta. Jag kommer sakna dem alla och jag tackar för att jag fick bli en del av dem, en del av världens bästa klass.