Det är sen kväll och pappa ligger bredvid mig i sängen och läser en bok för mig. Det är den sista i Eddie-serien skriven av Viveca Lärn. Böckerna handlar om en liten kille som bor på Västkusten. Han älskar äventyr och har myror i benen. Precis som mig. Pappa och jag har bestämt att när vi åker till Västkusten ska vi göra alla små äventyr som Eddie gör i böckerna. Pappa läser sista raden och jag somnar tryggt mot hans axel. Om två dagar ska vi åka till familjens smultronställe på Västkusten.

Den kursiva stilen är en beskrivning av ett minne från sommaren då jag var åtta år gammal. Då hade jag två långa mörkbruna flätor och myror i benen, precis som Eddie i böckerna. Livet var inte krångligare än att jag levde och lekte, allvar och faror existerade inte. Det har gått tio år sedan dess. Tio år där livet då och då har visat mig allvar och faror under sin gång men där jag nu inser att jag allt oftare går tillbaka till att innerst inne vara den jag var för tio år sedan. Det betyder inte att jag släpper allting och flyr utan att jag istället vågar vara lite små galen och gå på magkänslan – på vad jag tror på.

Rubriken på detta inlägg har jag lånat, eller snott. Vilket som så har jag en tanke kring den. Om vi skulle sitta i ett rum med olika människor. Olika bakgrund, olika jobb, olika livssituationer. Så skulle svaren bli olika. Erfarenheterna gör oss till de vi kommer att bli och formar oss under vägen fram till den slutliga produkten, fram till den dagen vi ska dö. Tidigare skulle jag ha sagt att rikedom och pengar spelade störst roll, och jag tror faktiskt att många skulle säga det. På ett sätt ger pengar trygghet, att varje kväll veta att morgondagen är fri från den oron om hur man ska klara sig. Samtidigt är det något som i andra delar av världen är det som avgör människors liv eller död. Om jag tänker på hur mitt liv är, hur jag ser på världen, vilka värderingar och åsikter jag har så är hälsan och förhållanden viktigast. Utan en frisk kropp är jag helt förlorad. Men samtidigt är jag kanske nästan lika förlorad utan kärlek. För oavsett hur hårt yttre jag har och oavsett hur höga murarna som jag bygger runt om mig är så måste jag få känna lågan brinna då och då, få känna närhet och trygghet.

På kort tid har jag förändrats. När jag ser mig själv i spegeln är jag inte den jag var förut, och faktiskt, det till det bättre. Dåtidens minnen är byggstenar för att bli erfaren och för att i nutiden våga gå på vad jag tror på för att i framtiden kunna nå dit jag vill. Hälsan och förhållanden har blivit allt viktigare ju mer jag rannsakar mig själv. En frisk kropp där det är jag som har kontrollen har blivit a och o för att kunna nå fram till statusen som världens bästa damcyklist. Men inte bara det, en frisk kropp där det är jag som har kontrollen har blivit a och o för att jag ska kunna vara den jag är. Men förhållanden har även dem blivit viktigare. Kärlek spelar roll och betyder. Utan familj, vänner och kärlek är jag förlorad men vilka som släpps in i rummet närmast mitt hjärta har jag blivit mer noggrann med, samtidigt som jag med de närmaste människorna kring mig har fått lära mig att kontakter faktiskt spelar större roll än jag tidigare velat erkänna.  Men hur frisk kroppen än är och hur mycket kärlek man än får faller vi alla någon gång. Topparna i livet vore inte toppar om vi inte hade dalar. Så, vad som nu är viktigast i mitt liv är en svår fråga men kanske ack så viktigt för att kunna finna sig själv, om ens det är nödvändigt. Men vad som än är nödvändigt eller ej så är en frisk kropp en förutsättning. En frisk kropp där jag får bestämma helt själv över den och en kropp som genomsyras av känslan av välbehag, kärlek och frihet. Så jag tror på en kombination, mellan hälsa och förhållanden.

Som i början på detta inlägg beskriver, en flicka frisk som en nötkärna omgiven av kärlek och trygghet. Det är vad som spelar roll i livet och vad som är viktigast. Resten löser sig alltid.

21 kommentarer 2010.05.30

Jag siktar mot stjärnorna.

16 kommentarer 2010.05.29

En dag går mot sitt slut och en ny dag är på intågande.

Definitionen av livet är fascinerande, fascinerande för att den är olika för alla. Definitionen på mitt liv är att vi lever och vi lär. Om allt och lite till. Om det som bringar oss glädje och om det som krossar oss. Och så allt där emellan. Utan medmänniskor, utan kärlek och utan tillit skulle inte mitt liv fungera. Men därtill hör också att de man trodde skulle finnas går sin väg, att kärlek ger brustna hjärtan och att man blir sviken. Men ändå fascineras jag av det så stora och ytterst komplexa tinget LIVET. Hur det kommer sig att det blir som det blir, att vi gör de val vi gör och att det mitt i allt, faktiskt, blir något minnesvärt av det hela. Definitioner kommer alltid vara fascinerande. Men framförallt kommer livet alltid vara fascinerande, och tänk, tänk på alla människor vi träffar på vår väg genom livet. Kanske är det människorna man träffar som fascinerar mest, vilka som består och vilka som sviker. De man tror ska bestå är ibland de som sviker och tvärtom. Sedan finns det de som för alltid är säkra kort, som inte går sin väg vad som än händer, hur många smällar vänskapen än får så står vi båda stadigt på våra fötter och vet att detta kan ingen förstöra. Det finns många sådana i mitt liv, givetvis familjen men det är väl även dem som alla skulle nämna när det kommer till hållbar tillit som aldrig sviktar? Men förutom familjen finns vardagens superhjältar, dem som får en att skratta, dem som ringer bara för att prata och dem som älskar villkorslöst.

Det jag har lärt mig nu ikväll är i varje fall en sak. We live and we learn, about people, about love, about trust and about superheroes.

10 kommentarer 2010.05.27

Åren har gått. Tiden har delvis flugit förbi och någonstans mitt i allt har jag både hittat mig själv och total lycka. Två stora saker, men nu närmar jag mig slutet och har lovat mig själv att nå det med rak rygg och ett belåtet leende.

I morse slog det mig. Om fjorton dagar är det över. Då kommer jag springa ut från skolan med en vit mössa på huvudet och med ett leende på mina läppar. Jag är faktiskt stolt över mig själv. Stolt för att jag under tolv år har stått ut, kämpat och faktiskt klart det. Det har varit år av med- och motgång, jag har haft det lätt och jag har fått kämpat, det har varit leenden och det har varit tårar. En blandad kompott där allting har fått plats – allt från liv till död.

Imorgon är det bal, jag och min klass ska klä upp oss, umgås och njuta av en underbar natt tillsammans, ett av de sista minnena ska skapas imorgon. Jag har sagt det flera gånger, det är med stort vemod som jag står inför detta. Vemod för att tre år med världens bästa klass nu är över. Det har varit år med glädje och en unik gemenskap. Skratt, kortspel och gitarrspelande killar. En liten men mysig klass, alla med varsin unik personlighet som gör varje person så fin. När det har varit motvind har vi kämpat tillsammans och stöttat – äkta gemenskap. Varje dag som nu är kvar njuter jag tillfullo av för jag tycker om dem alla så enormt!

Jag minns sista året på högstadiet, då stärktes gemenskapen i klassen och lagom till vi slutade hade vi blivit riktigt tajta. Ungefär så är det nu också. Dagens biologilektion kommer jag aldrig glömma, den innehöll kortspel, skratt, diskussioner och atmosfären genomsyrades av tajt älskvärd gemenskap. Att vi kommer gråta på studenten är ett faktum, för vi har haft tre riktigt underbara år, nästintill perfekta. Jag kommer sakna dem alla och jag tackar för att jag fick bli en del av dem, en del av världens bästa klass.

8 kommentarer 2010.05.21

Ett leende.

Fortfarande är det starkaste minnet av första gången vi sågs. Hur han log mot mig. Dagar har gått, likaså veckor och månader, även år. Jag sitter och läser igenom ord efter ord som vi skrev till varandra hösten för två år sedan. Den varma känslan stiger inom mig, minnet av när vi började prata och hur det senare började utvecklades. Det får mig att le. Vetskapen om att ha en av de finaste människorna i mitt liv. Tacksamhet och lycka, att jag får ha honom i mitt liv.

Två leenden.

12 kommentarer 2010.05.17

Utanför mitt sovrumsfönster håller solen på att gå ner, jag sitter och lyssnar på ”Vegetable car” av Joshua Radin samtidigt som jag kikar på bilder från de två senaste somrarna som varit. Två somrar fyllda av skratt, mesta dels glädje men även en massa äventyr. Sommaren 2008 var OS och Paralympics i Beijing, vem kan glömma det? Och vem kan glömma invigningen av OS när Johan Wissman klev in och jag började hoppa upp och ner? En sak är säker, den sommaren kommer aldrig en av mina absolut bästa vänner Sofia kunna glömma. Hon låg nämligen i mitt knä när Johan Wissman klev in och jag tappade henne… vi har pratat en del om det där och jag är förlåten, hon fick de alldeles för salta popcornen som plåster på såren. Ja, sommaren 2008 innehöll resor, semester, träning, jobb och massvis skratt med, som sagt en av mina absolut bästa vänner, Sofia.

Så vad hände förra årets sommar när det inte var något OS och Paralympics? Jo, förra sommaren innehöll även den resor, semester, cykling och jobb. Men även massvis med skratt. En av de händelserna jag aldrig kommer glömma och aldrig kommer kunna glömma är resan till Göteborg som innebar några fantastiska dagar med en annan väldigt nära vän, Felicia, och en magisk fika med Emil, som ni förövrigt kommer se i OS 2014 då det är vinter OS. Han kommer försvara Sveriges hockeymål och göra så att vi vinner guld.

Nu är det en ny sommar snart. En annorlunda sommar med en annorlunda början. Jag ska ta studenten innan sommaren börjar. Innan resorna, semestern, cyklingen och jobb kommer så ska jag ta studenten. Oavsett vad som kommer hända i sommar, oavsett hur många soliga dagar jag får på klipporna i Grebbestad på Västkusten så är en sak redan klar, detta kommer bli den sommar jag kommer minnas som frihetens sommar, då jag inte längre har några måsten som väntar på mig när hösten närmar sig. Helt enkelt, även om jag har fullt av planer, även om jag ska försöka umgås med mina fina underbara vänner så ska jag denna sommar raka mina solbrända ben, låta solen lysa i mitt ansikten och njuta av salta stänk från havet. För det är frihetens sommar, låt mina vingar ta mig dit dem tar mig. Inga måsten, inga villkor – det som händer händer, resten löser sig alltid.

17 kommentarer 2010.05.16

Tack.
När du gör grimaser får du mig att le.
Gråter jag så får jag landa i din famn.
När jag skrattar delar du mitt skratt.
Vid alla tider på dygnet finns du.
När livet levs lever vi det tillsammans.
Du är värd universums all rikedom.
När du kysser mig är jag trygg.
Tack.

6 kommentarer 2010.05.12

Jag tror egentligen inte att någon förstår,
men ni ska veta, det krävs dubbelt så
mycket mod än vad som visas utåt.

Jag sätter mig på cykeln. Kör som aldrig förr och det känns nästan som om mitt hjärta inte hinner slå i tempot jag kör. Det har aldrig gått såhär fort, men jag fortsätter framåt. Tårarna rinner, svetten rinner, blodet rinner inuti mig. Lungorna andas och hjärtat slår. Växlar en växel och fortsätter. Jag ska framåt, det är allt som finns i min tanke. Jag ska framåt. Nu. Snabbare, snabbare, snabbare. Tillslut ställer jag mig upp och skriker åt mig själv: ”För i helvete kör då!” och som jag kör. Benen brinner och kroppen slungas fram likt en explosion. Det blir knäpptyst. Inga ljud hörs.

Ni kanske inte tycker det verkar så speciellt att träna 10ggr/v för vadå, det skulle ju vem som helst klara av? Det stämmer. Vem som helst skulle kunna göra vad jag gör. Det krävs egentligen bara rejält med energi och en bra cykel så är det bara att köra. Svårare är det inte. Så det är alldeles rätt, det är ingen big deal det jag håller på med. Men kanske är det en större deal att göra det dag efter dag året runt? Ständigt, varje dag och varje vecka, varje månad och varje år pumpar jag in självförtroende och mod i min lilla bubbla. Men kanske framför allt mod. Mod är det jag behöver, dubbelt så mycket än vad ni ens kan föreställa er. Men ni kanske undrar varför jag behöver mod av alla saker? Är inte bra kondition, uthållighet, explosivitet och styrka viktigare och det i kombination med självförtroende? Men nej, det jag behöver är mod. Rejält med mod att våga tro att vad jag gör är rätt.

20 kommentarer 2010.05.10

Nattens mörker skrämmer mig.
Rädd och otrygg.
Men du kommer, sitter i min säng vid min sida natten igenom. Håller om mig och värmer mig.
Du vakar över mig och låter inget ont komma i min närhet.
Det är kärlek. Det är trygghet. Det är äkta.
I din famn med dina armar runt mig somnar jag.
Du håller mig nära dig och jag vaggas till sömn när jag hör hur ditt hjärta slår, i takt med mitt.
Mörkret sluter sig runt oss och med dig tätt intill skrämmer det mig inte längre.
Jag somnar och natten innehåller drömmar om dig.
För när jag drömmer, drömmer jag om dig och ingen annan.
Vi står på en udde ute i skärgården.
Dimman ligger tungt över vattnet och solen håller precis på att gå upp.
Jag har en vit tunn klänning och du linnebyxor och skjorta.
Du stryker din hand mot min kind.
Jag vaknar upp med ett ryck.
Stilla sitter du vid min sida, jag sittandes i din famn.
Du håller om mig och kysser mig ömt.
Det är kärlek. Det är trygghet. Det är äkta.
Du vakar över mig och låter inget ont komma i min närhet.
Men du kommer, du sitter i min säng vid min sida natten igenom. Håller om mig och värmer mig.
Orädd och trygg.
Nattens mörker skrämmer mig inte längre.

18 kommentarer 2010.05.09

VAR EN OPTIMISTISK JÄVEL!

Sura bistra miner.

Någon klagar ständigt.

Jag har funderat en del över det här, om optimism och pessimism. Hur det kommer sig att människor väljer att vara pessimister, för ja, jag tror att det är något man väljer.
Det finns den typen av människor som klagar för minsta lilla. Som inte alls väljer att de det positiva i något. De kanske har precis allting de kan drömma om men ändå inte ser lyckan, för som man fick lära sig sedan man var barn så sitter inte lyckan i ting, utan istället klagar och bara vill ha mer och mer. Sedan finns det de människor vars liv innehåller misär och motgångar men som efter varje gång väljer att resa på sig som starkare människor som tar hjälp av erfarenheterna att växa och stärka sig själva.

Vem vill du vara när du på morgonen tittar dig i spegeln?

Vill du vara den personen som har en stor portion optimism inför dagen?

Vem vill du vara när du på kvällen tittar dig i spegeln?

Vill du vara den personen som fått ta del av alla glädje och lycka?

Jag kan erkänna att det finns dagar då jag hatar vädret och då jag är pessimist men samtidigt så har gemenskapen fått mig att vara optimistisk i de flesta av fallen. För så som jag tror att många har fått höra sedan de var små, att det är vad man gör saker och ting till som spelar roll. Att även om regnet öser ner under ett träningspass så kan man göra det till en kul upplevelse och njuta av den möjligheten att överhuvudtaget kunna träna så som vi gör. Att uppskatta det lilla i livet skapar minnen som bygger hela livet. Och visst är det så att vi alla vill ha ett liv av glädje och lycka? Jag vill i varje fall det. Därför vill jag vara en optimistik jävel, för att livet är för bra för att vara pessimist.

10 kommentarer 2010.05.09