Ibland händer det att jag sitter och tittar ut genom mitt fönster i mitt rum. Det händer att jag räknar bilarna som kör förbi och lägger märke till deras färger. Då tänker jag på vilken färg jag vill ha på min bil. Jag tror att jag vill ha en silverfärgad. Eller kanske en limegrön bara för att sticka ut. Om jag vänder på mig och granskar mitt rum, inte bara tittar som jag gör på bilarna utanför mitt fönster, utan verkligen granskar så får jag gåshud. Mitt minne minns för mycket av vad som har hänt här inne. Ibland vill jag minnas för glädjens skull och ibland är minnena ett plågeri. Om jag går in i min lilla värld med alla minnen, riktigt långt in, så kan jag se hur han sitter i min säng och skrattar, kysser mig när han ser mina överraskningar och han ler.

Ibland minns jag det med glädje.

Ibland minns jag det och plågas.

Det är klurig. Många saker är kluriga. Det tänker jag på när jag tittar på bilarna som passerar utanför mitt fönster. Att livet, kroppen, människor, upplevelser, händelser, erfarenheter och minnen är kluriga. Paradoxer. För ibland bringar samma minnen glädje såväl som plågeri. Om jag går in i min lilla värld kan jag se hur han ser ut när han sitter på min säng. Solen gör en spegel på mitt golv och han lyser som solen. Lika klurig som livet, kroppen, människor, upplevelser, händelser, erfarenheter och minnen är, så är han klurig.

Ibland känns det som om vi är en evighet ifrån varandra.

Ibland känns det som om vi är precis bredvid varandra.

Paradoxala. Nej, de är ytterst relevanta. Egentligen. Men minnen är ibland vaga och inte alls relevanta. Jag ska ha en limegrön bil. Det är relevant. Lika relevant som att minnena jag har med honom bär jag i ett av facken som är närmast mitt hjärta. Vissa bilar som kör utanför mitt fönster i mitt rum är silvriga. Idag är det fyra bilar som kör förbi när jag sitter och tittar ut genom mitt fönster i mitt rum.